En krigare



Häromdagen blev jag kallad till min stora pojkes skola. Igen! Det måste vara den hundrade gången på tre år. Klockan 14,30 måndag eftermiddag blir jag uppringd av en vaktmästare (de är dem som har den roliga uppgiften) som upplyser mig om att min son ”mår dåligt”.


Jag har lärt mig att; frågor är onödiga…det är bara en vaktmästare…hon vet inte vad som har hänt med min pojke…läraren har bett henne ringa. Om jag vägrar, för att jag misstänker att min sons sjukdom har att göra med att  inte vill vara kvar i skolan, hämta honom hotar de mig med att ringa ambulans i fall han skulle bli sjukare…vad han än har…


Därför drar jag en jacka över träningsoverallen…ja, jag höll på med sådant en duktig hemmafru ska göra…och beger mig mot skolan…som tur är ligger den nära…bara fem sex minuter i rask gångtakt.

Eftersom ingången till lågstadiet är stängd på grund av att de håller på med någon sorts renovering är jag tvungen att gå in genom förskolans ingång.
Det här renoverings projektet började för ungefär en månad sen och vi gissar alla att det kommer att vara ett bra tag…med min erfarenhet av detta landet skulle det kunna hålla på i ett par år…är jag elak? Ja!
De kommer säkert att vara klara innan hösten!!!…Där är ju de tre månaderna som skolan håller sommarstängt emellan…eller ska arbetarna också ha semester då??? 

Bara förskolans vaktmästare är där. Jag säger att de ringt mig för min stora pojke…hon vet redan…hon har hört det…

Hon ringer andra våningen (vi befinner oss på bottenvåningen!).-Ja ha, jag förstår, säger hon. Lägger på luren och går ner i matsalen…är de fortfarande där???!!!
Från trappan kallar hon på mig. Jag måste gå ner.

Ska jag gå ner i matsalen???!!! Under de nästan sex åren min son gått på denna skola har jag aldrig någonsin fått se var barnen äter.
Som om jag var på väg in i det allra mest heliga går jag långsamt nerför trappan…han måste verkligen vara dålig min lille valp.


Jag ser honom genast…han är det enda barnet kvar. Bredvid honom står kökspersonalen och en av vaktmästarna. Det städas. Min pojke står intill soptunnan…för ett ögonblick föreställer jag mig att han har spytt…jag hade också ont i magen i morse…
Men sen ser jag att han gråter desperat. Jag närmar mig honom och smeker honom på huvudet…-vad har hänt? Mår du dåligt?

Han vill inte berätta något. Fortsätter bara att gråta medan vaktmästaren förklarar för mig att han har bråkat med en flicka i sin klass…han ville strypa henne…(vad detta barn kommer att hitta på i tonåren vågar jag verkligen inte tänka på!)…de var tvungna att hålla honom borta från den lilla fröken som utlöste hans ilska.

Min lille envise säger att om jag vill vet vad som hänt måste jag prata med flickan som var inblandad.

Jag tackar skolpersonalen och vi går uppåt. Vaktmästaren säger att hon inte kan gå upp. Hennes postering är vid ingången idag. Lite försiktigt frågar jag om jag får lov att gå upp. Det blir ett positivt svar. Wow, två tillträden till off-limits områden för föräldrar på en och samma dag.
Kan knappast tro vad jag hör!

När vi närmar oss min sons klass förstår jag att situationen med denna lärare ej har förändrats mycket. Barnen skriker inte…ingen dansar på bänkarna…men det är den enda klassen man hör i korridoren…

Jag går in, hälsar på läraren och ber att flickan i fråga kommer med ut i korridoren till min väntande son. Det är en mycket söt flicka med guld lockar och ett ängel ansikte…om jag bara inte visste att hon redan är en välkänd ligist…

De andra barnen närmar sig dörren för att se min pojke. Läraren säger inget…jag är rädd att hon inte kan…rättare sagt jag vet att hon inte kan…


Jag ryter åt barnen att sätta sig ner och dämpa volymen och börjat förhöra ängeln.


Ut kommer det en historia som jag bara senare, och med min mans och min sons klasskamraters hjälp, kommer att förstå helt;


Min son ville göra det där dumma och farliga skämtet att dra bort en stol från en flicka. En andra flicka la sig i för att försöka stoppa honom och de två började att dra stolen mellan varandra. Stolen slog till ängeln på benet…har fortfarande inte förstått vad hon gjorde där…Hon började skrika, säga fula ord och förolämpa min son på alla möjliga sätt och bråket kom igång.
Till slut var kökspersonalen tvungna att ingripa…var läraren var och vad tusan hon gjorde vet bara den allsmäktige…för att hindra min ilskne son att göra något dumt…

Tror i alla fall inte att jag vill veta exakt vad denna framtida svärdotter sa…hoppas bara att hon inte är hemma hos oss när hormonerna börjar att jobba i min sons svårt prövade krigar -karaktärs sinne.




Annonser

2 reaktioner på ”En krigare

  1. Håll ut! Inte lätt att vara barn – eller mamma! Min dotter, nu 22, hade sin ”tonårsrevolt” som 6-åring, den andra tiden seglade hon igenom 🙂 Kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s