Att glädjas åt de små sakerna

Jag känner att vi behöver mera av att bara vara tillsammans och njuta av vardagen och naturen. Det är inte bara som en reaktion på konsumtionssamhället vi lever i idag … nu är det dags att släppa taget om allt det där rutin mässiga springandet, tv-tittandet och wii spelandet…utan det är också min reaktion på att ”nu räcker det för i år.”
Ja, nu har jag en ”redig” hemlängtan…eller Sverige längtan kanske man ska säga. Fast flyget går, för vår del inte förrän den 21 juni. Alltså måste vi hitta andra andningsställen så länge.
Äntligen kommer vi i väg till havet på lördags morgonen. Det har inte blivit mycket i år dels på grund av allt det eviga regnandet (har aldrig regnat så mycket som i år!) och dels på grund av simskolan (aldrig mer simskola på en lördag!). Vi brukar vara där i svärfars sommar hus nästan varje helg under våren. Där finns inte bara havet på gångavstånd men en underbar trädgård och möjlighet för barnen att cykla av sig. 
Alltså går lördagsmorgonen åt till cykel träning och parklekar. Eftermiddagen till läxor…ja, man blir inte besparad för att det bara är en vecka kvar i skolan och sommar- läxan redan utlovats…man skulle faktiskt kunna tro att min son, som tredjeklassare, ska göra doktorsavhandling till hösten.
När söndagsmorgonens frukost är avklarad går jag ut i trädgården med barnen och vi studerar frukter på buskarna och pratar lite om hur de fortplantar sig.
Sen sätter vi oss ner på trappan och tittar på svalorna som jagar myggor. Fåglar som lär sina små att flyga. En liten fågelunge damp ner i trädgården dagen innan under mammans insisterande kvittrande.
Jag vet inte vem av barnen som upptäcker en liten gråsugga nedanför trappan först. Men det är stora pojken som döper honom till ”Cannon-ball” då han vet att denna insekt vid fara rullar ihop sig som en liten boll. Sedan följer de ”Cannon-ball” och hejar på honom där han springer runt i o-programmerade…åtminstone för oss… rundor på trappan. Han är en höjdare på att springa faktiskt.
Efter en stund kommer mannen ut. Det är dags att gå till stranden. Minsta pojken tar min hand; – det är fint med trädgård, mamma…
Ja, han har alldeles rätt…att vara ute är fantastiskt.
På stranden kastar båda pojkarna sig omedelbart i sanden. Stora pojken gör ”Sand änglar”…ja, faktiskt…har han omvandlat det jag lärt honom att vi gjorde när jag var liten i italiensk sommarvariant.
Därefter hoppar de i vattnet utan att tveka. Jag känner med tårna men har fördummats under alla dessa år i Italiens vanligtvis ljumma vatten och drar snabbt till mig mina tår igen…det där kallar jag för is-vatten!
Barnen är i vattnet i stort sett resten av morgonen med små pauser under de att de leker hundar som lyder mig till punkt och pricka. 
Vid lunch får vi tvinga dem där ifrån. Vi ska ju tillbaks till stan efter maten. Man måste åka i tid för att inte hamna i bilkö.
Medan pojkarna hoppar i de små vågorna sitter jag och tänker på alla de där små vackra detaljerna;
Att en gråsugga kan förvandlas till en sorts hjälte.
Snö änglar kan förvandlas till Sand änglar.
Barn kan bli lydiga hundar.
Allt i fantasin…med naturens inspiration.
Visst är det detta som gör livet vackert!
När jag stänger grinder efter oss när vi ska åka vaknar katten, som valt vår trädgård som sitt andra hem och därför sover i våra blommor och bajsar på vår gräsmatta, till lite. Men när han konstaterat att vi inte tänker ta fram fotbollen utan är på väg därifrån rullar han på nytt ihop sig vid myrten busken.

Annonser

2 reaktioner på ”Att glädjas åt de små sakerna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s