Min nakna knopp

Nej, jag har inte tagit fel på konsonant. Det är mitt huvud jag menar. Som en ny fixering sticker det fram nu. Allt blir så uppenbart. Man är sjuk. Man för att jag inte kan med att skriva jag är sjuk. Fast jag är det. Hittills har jag ju bara känt mig lite sjuk. Oftast inte alls. Måste bara gå igenom det här. För att läkarna ska följa sina protokoll.

Men nu sticker allting fram. Skallen mest då. Då ser jag helt plötsligt sjuk ut. Dessutom har mina ögonbryn tunnats ut. Jag ser inte längre riktigt ut som jag. Målar mina ögonbryn…det har jag aldrig gjort innan. Sen roar jag mig med olika kreationer. Turbaner i olika färger. Bandanas. Sista grejen är virkade hattar och mössor;

Inomhus går jag ofta utan. Har även solat huvudet ute de sista dagarna. Fick inspiration av en förunderligt vacker kvinna på sjukhuset när jag var där sist. Hon bara stegade ut ur hissen med sin nakna fria skalle. Snyggt målad och jämn färg över hela huvudet. En storväxt vacker kvinna. Inga märkvärdigheter. Ingen peruk. Så därför solar jag. För att få en jämn fin färg. För värmen också förstås. Det är helt underbart skönt.
I början skämdes jag. Mannen sa; va då för? Det är väl bara inuti din skalle som det problemet sitter.
Just det! Och jag måste medge att det faktiskt är ganska skoj att se reaktionen på den ”skalliga damen” (ja jag har stulit uttrycket från en bok som jag aldrig läst!) som vill bli brun på skalpen. Särskilt gulliga är tonåringarna som kommit till parken för att röka i hemlighet. Lite fnissigt tittar de på mig och viskar till varandra. Kan bara hoppas att det ska inverka positivt om i fall de eller någon i deras närhet råkar ut för samma öde.
Inte alltid roar det mig förstås.  Ser faktiskt skräck i vissa ”vänners” ögon. Det är inte skoj.
Alls inte roar det mig heller när jag inser hur oroad minstingen blivit. Han har hela tiden varit den som tagit min skallighet allra värst. Men nu framgår det igen hur ledsen han är. Busar igen i skolan. ”Glömmer” läxor. ”Glömmer” böcker hemma säger han till lärarna. Till oss säger han att han har dom i skolan. Fullständigt odräglig är han när vi åker buss. Som om hin håle tagit tag i honom. Sen ber han om ursäkt. Ska aldrig göra så mera. Till nästa gång vi åker buss vill säga.
Jag frågar honom varför. Han vet inte.
En dag när vi sitter och äter och jag, som fryser om knoppen, i all hast fått tag i en scarf. ”mamma ditt huvud sticker fram…” säger han och petar mig ovanför örat. ” Ja, den är lite liten scarfen…men det gör väl inget?” ”Nej, du är ju min mamma i alla fall” säger lilla kloka trollet.
Ska försöka tänka mera på honom. Vara mera med honom.

Så får jag höra att min stora pojke säger till sina klasskamrater att hans mamma har ”utomjordings-turbaner”. Han har alltid pratat om utomjordingar och det går dessutom en massa tecknade barnfilmer som alla handlar om det. När han var mindre sa han ofta att han sett UFO. Han är egentligen vansinnigt rädd. En kväll ser vi en dokumentär. Mannen som kommenterar har konstiga sneda inbakade ögon. Min stora son ber oss byta kanal. Han är rädd. Rädd för utomjordings mannen, som han kallar honom.
Inser att han inte är fri från rädslan. Kanske har utomjordingarna fått skulden för min sjukdom utan att veta om det. Kanske är jag fångad av utomjordingar utan att veta det.

Måste ta hand om mina barn mera.
Bara vara med dom.

I väntan på att mitt hår ska komma tillbaka igen…
Jag längtar faktiskt.

Annonser

8 reaktioner på ”Min nakna knopp

  1. Idag vill jag skicka en extra stor kram. För att du tänker så mycket på dina barn. För att du vägrar säga Jag är sjuk och för att du helt enkelt bara är där du är. Med allt vad det innebär. För mig symboliserar du styrka och kraft. Låter fint med solbränna men gillar också alla dina olika hattar. Ha en skön helg!

    Gilla

  2. Ha ha ha Annika, det finns dom som tycker att jag tänker för mycket på mina barn…typ min man.
    Men då jag är lejon mamma och han lejon pappa så är det nog helt normalt skulle jag tro.
    Tack för dina om tankar.
    Kram

    Gilla

  3. Marika jag har hand om cytostatika och cancer utbildningar och nu i veckan satt jag med under föreläsningarna om biverkningar. Tänkte på dig under dagen och sänder dig all min styrka. Känner också beundran inför alla dessa forskare som hittar olika vägar att attackera cancern. Håll ut!

    Gilla

  4. Ja Marica, jag håller ut. Är tacksam att jag blivit sjuk i en tid då man
    ändå kommit så långt med forskningen att man kan må så här bra.
    Det är det här med hår och naglar som jag hoppas man ska kunna lösa
    i framtiden. Kanske mindre viktigt men i alla fall…

    Gilla

  5. Vill skicka en stor kram till dig, du modiga. Du är vacker i din virkade hatt och det viktigaste är väl egentligen att på något sätt behålla känslan av att NU är det så här, inte alltid. Kram igen!

    Gilla

  6. Nu med det nya barnet har börjat virka lite hit å dit (orkar inte göra nåt mer) och detta för att säga att, när jag såg din bild, det första jag tänkta var 'vilken fin hatt!', och inte 'åh, håret är borta'. Om det blir som för min arbetskamrat, då kommer du att få fint lockigt hår när det börjar växa igen.

    Hinner nästan inte med skrivandet, men ville också säga att jag tänker mycket på dig. många kramar.

    Gilla

  7. Tack Morgaine, jag hoppas verkligen på fint lockigt hår.
    Har alltid haft så himla rakt hår…inte ens permanent bet på det.

    Många kramar till dig och din nya bebis!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s