Tackar för det jag får vara med på i min underliga resa i cancerns värld. Det jag lär mig.

Jag träffar människor med svåra sjukdomsbilder. De som måste fortsätta sin resa år efter år. De som kämpar. Aldrig ger upp. Kvinnan som satt bredvid mig i går…egentligen låg vi…vi fick sängplatser då allt var fullt…har varit på den här vägen i flera år nu. Jag frågade inte vilken sorts cancer hon råkat ut för. Det känns liksom inte som en så bra fråga där. Man vill inte gärna ha för mycket detaljer. Hon blir behandlad i tre veckor och sen är hon ledig och vilar en vecka. Hu, tänker jag som bävar för min lilla fjutt-förmiddag var tredje vecka. Tjejen väntar fortfarande på medicinen. Klockan är snart ett. Avdelningen stänger klockan tre och hennes medicinering tar mer än två timmar. Därför accelererar sköterskorna hennes dropp när medicinen äntligen kommit. De har då sannerligen ingen lust att jobba övertid. När jag frågar om hon inte mår dåligt då säger hon att hon mår urkasst varje gång. Hon har därför lärt sig skruva ner droppet, bromsa det. Lura sköterskorna en stund. Tills de kommer in och kollar igen.
Jag tänker på hur illa jag mådde förra gången då allt gick för snabbt. Igår var det nära att gå lika illa. De hade tappat bort remissen på min medicin i sjukhus apoteket. Jag fick vänta i två timmar. Det var sköterskorna som ringde ner och fick i gång det hela. I tid som tur var.
Tackar också för att jag har hittat ett helt gäng mammor som räddar mig i nöden. Jag hittar alltid någon som ställer upp och hämtar barnen när allt kör ihop sig. 
Tackar också för att det är jag och inte mina barn som är sjuka. En tanke som dyker upp ständigt är just den. Särkilt när jag ser en liten flicka på stan med munskydd, bomullsmössa och kortisonsvullet ansikte. En rysande tanke går till hennes föräldrar. Det värsta som kan hända i ens liv…Att stå bredvid ett litet skrutt som är sjukt. Ens eget lilla skrutt.

Tackar för den här stora strukturen…sjukhuset dit jag åker var tredje vecka. För trots långa väntetider och ibland irriterande svar så finns det. Och det är viktigt.
Tackar också för att jag mår bra idag. Är bara lite trött. Men jag slapp dumma Granulokine sprutan…haha!
Annonser

4 reaktioner på ”

  1. Det är så tacksamt att få läsa det du delar med dig här och jag är glad att jag nu äntligen kan kommentera också vilket jag inte kunde när jag använde wordpress.
    Jag hoppas att du mår bra!
    Kram
    //Carina

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s