Rötter

Rötter. Ja det är vad jag tänker när mina föräldrar är här. Om hur vi suger upp rädslor och beteenden, från det vi föds. Utan att egentligen veta varför eller hur.

Djupt grundad i mig är den där känslan av skuld. Att inte göra det jag borde…det rätta. Att ha gjort fel utan att veta varför.

Det pekande fingret som säger att min mammas diabetes beror på min födelse. Jo, hon pekar faktiskt på mig när vi sitter och pratar med min bästa svenska väninna.

Nej, jag tror inte alls att hon gör det med flit. Men det gnager i alla fall till i mig när fingret läggs till talet.

Det var jag. Det var mitt fel. Fast jag var bebis då…eller knappt det. Graviditets diabetes…kan det tillskrivas som skuld på en ofödds lista av odygder?

Sen är det de där telefonsamtalen till min bror varje kväll. (han som gjorde att diabetesen blev aningen bättre…sen försämrade min syster den…) Så där många telefonsamtal slösas inte på mig. Avundsjukan växer och läggs till första samtalet, min man tvingar min mor till, från flygplatsen där han hämtat mina föräldrar. Min mor är upprörd för hon inte hann säga adjö åt min bror. Han hade virrat bort sig i Hyllie (hur man nu kan det…) och de kom sent till tåget. ”Hej, Marika, kul att vi ses snart!! säger jag till mig själv när vi lägger på. Men min bror kanske inte klarar sig själv…kanske har de rätt…

Ilskan går bort när vi sen ses och jag inser att de faktiskt glömt bort att mina barn är lediga mellan den 5 och den 10 april. Min far tappar hakan när han inser att de ska gå i skolan dagen efter. Så jag tar dom lediga från tisdags middagen. Det var ju fyra år sen sist mina föräldrar var här. Vem vet om det händer igen…

Rädslor för att åka buss, att gå promenader…ja, senaste är att gå nerför trappor…gör det svårt att guida mina föräldrar i Rom. Jag har, trots min mans muttrande om att man måste göra saker, inte bokat in mer än barnens aktiviteter; simskola, trumskola, svenska skolan…liksom bara för att visa hur vi har det. Det blir lite tungt i alla fall. Så där mycket aktiviteter är de inte vana vid.

Inte deppar jag. Nej nej, försöker att inte låtsas som om skräcken i mina föräldrars ögon finns där. Inte se hur små och borttappade de verkar. Jag är ju med. Jag fixar biffen.

Så går min pappa av bussen en hållplats före hem-hållplatsen. Lika förvånad som vi står han kvar med Kubb-spelet i hand. Mor får panik. Jag tvingar henne att gå hem med minstingen. Trotsar hennes protester och litar på att en snart åtta-åring klarar av att korsa två gator med en i upplösningstillstånd skakad mormor. Går min far till mötes. Han har inte fått panik och jag träffar snart på honom.
Min far är mycket mera Zen än vad jag har fattat. Det gör mig glad och vi skrattar gott åt det komiska i situationen. Vi tackar också gudarna att det inte var min mor som steg av vid fel hållplats. Då hade vi nog suttit på akutmottagningen sen.

Vi åker till havet. Sover middag. Sitter i solen. Det blir bra i alla fall.

Jag ser på allt det här. Som på avstånd. Granskar lite så där det jag har framför mig. Så kan jag kasta den där skulden som andra velat pracka på mig…jo, de har nästan lyckats…att jag inte gjorde tillräckligt för min svärmor innan hon blev riktigt sjuk. Att jag inte hjälpte till att sparka i gång henne.

Tror faktiskt att jag har haft tillräckligt med att få i gång mig själv.
Är fortfarande fullt upptagen med det faktiskt.

För det är sant att våra rötter gör mycket. Men vi föds ensamma och lever egentligen ensamma, fast tillsammans. Var och en ansvarar för sina tankar och levande. Rötter till trots.

Annonser

7 reaktioner på ”Rötter

  1. Jag vill bara säga att jag känner igen mig i det du skriver. Här handlar det om andra saker men dock familjen, min egen mamma. Vissa tankar och känslor är lätta att rå på, att kontrollera, men när det handlar om ens mamma så är det inte lika lätt. Det är någonting som hela tiden finns där och gnager och ger dåligt samvete.
    Det går att leva med det, att acceptera att det är på detta vis. Men lätt är det inte och därför var det skönt att få läsa här idag i vetskapen att vi nog alla har våra bekymmer när det kommer till våra föräldrar, ja till vår familj.
    Och som du skriver; var och en ansvarar för sina tankar. Man kan själv välja om man vill göra detta till en förbannelse eller till en gåva.

    Kramar med förhoppning om att påsken varit fin! 🙂

    Gilla

  2. Det är tufft det där att få andras mående som sitt ansvar. Men det är inte ditt. Hur många fingrar som än pekas åt dig. Jag tycker du är strong som ser det och ändå har haft dem där hos dig och en del saker blev bra. Lägg inte för stor del på dig själv. Ska man umgås är det allas ansvar för det. Även om det är familj! Stor kram

    Gilla

  3. Nej, jag slutar bit för bit att lägga den stora delen på mig. Tror att jag började för ett tag sedan.
    Kanske är det sen bra att vi inte umgås så ofta…
    Fast trots allt är det ju mina föräldrar som gav mig livet.
    Kram

    Gilla

  4. Åh va jag känner igen det där… känslan av att ha gjort nåt man inte vet vad det är… För mig är det så att jag egentligen inte var ett önskat barn, av olika orsaker, och det har jag alltid känt. Fast, mina föräldrar ju säkert gjort det bästa dom kunnat… Och resten, ja det får jag jobba själv med… Och ofta går det ju bra, tack vare psykoterapi i flera år, men så händer ”nåt” i livet och då kan jag känna att jag lätt brakar ner, långt ner i avgrunden… Men jag kommer lättare upp idag…

    Gilla

  5. jag vet inte om jag inte var ett önskat barn…Jag blev till av misstag med snabb bröllop som följd. Det vet jag. Trots mina föräldrars försäkrande om att de ville ha mig finns det som sagt något som gnager. Men visst jag kommer också lättare upp ur hålen idag. Absolut!

    Gilla

  6. Det är inte lätt. Att både glädjas och grämas. Eller att inte få lov att glädjas ordentligt helt enkelt. Att det liksom aldrig ska vara bara så enkelt. Jag tycker om hur du tänker, att du ser vad som hänger över dig men som inte är ditt att bära. Det är inte lätt att se det och det tar ännu längre tid att faktiskt inte bara se det utan också känna att det är så. Det är inte ditt. Du har ingen skuld att bära. Och kärleken och ilskan till en mamma. Jag förstår din känsla och tycker du är stark som ser, som förstår. Kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s