Tänk att få dö mitt i ett gapskratt…

ja, den tanken kom till mig mitt uppe i en meditation.
Faktiskt är det ingen dum tanke alls. 
Har funderat på den ett tag. Det gick inte att få bort den. För viktig liksom.
Visst. Om jag får bestämma så vill jag kola av mitt i ett av de där hjärtliga gapskratten som nästan får en att kissa på sig. Det har jag ju hört att man gör ändå när man dör. 
Ja, dö när man är som gladast. Det vore fantastiskt.
Tänker alltid på leendet min mans älskade farbror hade dagen innan hans far hittade honom sten död i sängen. Önskar faktiskt att han hade det med sig när han gav sig av så där ensam. Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag om att det är så.
Att min syster log i tanke på att hon skulle få tillbaka sina barn, när hon somnade in. Visst vill jag tänka det. 
Farmor log säkert där hon låg i en lånad sjukhussäng äntligen hemma. Säkert kände hon också att jag var med henne, fast långt borta. Jag visste ju precis när jag tog luren vem och varför man ringde. 
Men jag jag vill mer. Inte bara leende. Ett stort hjärtligt öronbedövande skratt vill jag dö i. Det förlåter säkert de som händelsevis är med mig då. Det måste ju vara tusen gånger bättre än att de hittar mig någonstans. Dinglande. Eller flytande. I uppenbart lidande.
Nej, kära nån! Inte ska jag göra detta nu. Om en femtio sextio år så där. När jag är klar med alla mina projekt. När jag är redo. 
Fast träna mig på att skratta det kan jag ju i alla fall börja med.

Annonser

2 reaktioner på ”Tänk att få dö mitt i ett gapskratt…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s