Ren mammaglädje

 
 
 
 
Som föräldrar tänker man ofta att inget av det man säger går hem. Man tjatar om och tar om. Allt precis allt verkar susa över vackra skallarna och ut i fjärran. Så verkar det.
Sen sitter man där en dag vid frukostbordet. Mediterande med alla ljusen tända. Min fixering. Fast när jag inte kommer först till bordet står mannen där och svär över tändstickor som inte räcker till…Har jag tvingat/piskat honom? Eller gillar han det bara? Vad vet jag. Men fint är det.
Jag sitter alltså där med stora pojken som ska iväg tidigt. Han verkar långt inne i smörgåsbreendet när det kommer. Det där om programmet vi sett på tv kvällen innan, av en slump. Ett program som vanligtvis handlar om vilda djur pratar helt plötsligt om en kille på sjutton år. En kille som har en ovanlig sjukdom. En förfärlig sjukdom. Progeria, förtidig ålderdom. Han är sjutton men ser ut som en nittio åring. Har aldrig kunnat hoppa, springa och leka som ett vanligt barn. Och han vet att han kommer att dö tidigt.
Sonen är shockad över att man tog upp detta i ett sådant program. Faktiskt har han rätt.
Sen säger han det där fantastiska.
-Mamma, han var så positiv och glad. Fast att han vet att han ska dö ung. Fast han också har drömmar och längtan. Han sa inte ”jag vill”. Han sa ”jag skulle vilja resa”.
 
Jag får svårt att hålla borta tårarna. Kan inget säga när min son fortsätter och prata om den här unge mannen som är precis lika gammal som min systerson. Killens föräldrar som älskar honom och gör allt för honom. Hur han inte är fixerad vid saker, mobiltelefoner…Hela tiden tänker jag att den här kloke lille pojken som talar är min son. Mina tankar går igenom honom. Han har anammat det som är viktigt i livet. Det som är viktigt för oss.
 
 
 
 
Sen rusar tiden iväg. Vi måste bryta upp. Springa iväg.
 
På kvällen tar han upp det igen. I skolan jobbar de med skoltidningen. Sonen har äntligen fått en glöd som jag inte sett innan. Har lust att göra mera. Läraren är mycket duktig. Hon lyckas verkligen få dom att älska skrivandet. Sonen skriver fortfarande som en kratta, grammatiskt sett. Men han älskar det han gör.
Så han talar om för mig att han sagt till läraren att han vill skriva om den här orättvist drabbade pojken. Läraren säger ja. Är entusiastisk.
 
Jag tänker att det inte är slösad tid att ta om och ta om.
All is coming!
Annonser

3 reaktioner på ”Ren mammaglädje

  1. Åh jag blir alldeles rörd! 🙂
    Visst kommer det. Och det är då man får en ny glöd själv också.
    Våra underbara barn. vad skulle vi göra utan dem. <3
    Stor kram till dig!

    Gilla

  2. Åh Marika, jag blir lite rörd. Men är det inte det är med att vara förälder så otroligt mycket av upprepning, i olika tappningar? Att man upprepar och upprepar och så en dag har alla polletter ramlat ner? Ni verkar ha en härlig son! Kramar

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s