Målet är ingenting vägen är allt

Smått irriterade för att jag t ex inte kan komma upp i huvudstående utan lärarens hjälp igen. 
Efter sista operationen bara går det inte för egen maskin.
Vet att jag måste ha tålamod.
Vet att det inte är viktigt.
Jag kommer att fixa det igen. 
Ändå suckar jag järnet varje gång jag får invänta min lärare.
Ännu värre blir det när jag upptäcker att jag inte får ihop händerna bakom ryggen.
Kan jag ingenting längre???
Försöker verkligen erinra mig om att det varit så här med andra positioner. 
De bara kommer sen. 
När man lugnat sig.
Om man fortsätter träget och troget…
Då kommer den här ordbajsaren som jag bara älskar för mig;
JA, just så är det!
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s