Så nära

himl.. yogaretreat jag kan komma.
Så var det i lördags.
Att andas och leva yoga en hel dag.
Kan det bli bättre.

Förra året på yogafestivalen blev det ingen större upplevelse för mig.
Jag antar att jag fortfarande var ganska skör och upprörd efter allt som hänt.
Men i år åkte jag dit med ett helt annat sinne. 
Utan att ha bestämt med någon utom mig själv.
Kom inte i tid till första workshopen jag bokat in mig på.
Tog fel på tågstation. 
Festivalen hålls alltid i en park i andra ändan av Rom. Långt långt borta för mig. Dessutom är mitt orienteringssinne helt ute och reser..när jag tänker efter borde det ju vara alldeles ypperligt…men…
Kanske kan skylla lite på att det går ett helt år emellan..för att jag inte ska bli så himla arg. Det behövs ju liksom inte. Man kan göra annat.
Njuta av det man kommer i tid till.

Så jag testade ”Shakti Dance”…solhälsningar med Gayatri mantrat i bakgrunden…inte fy skam alls…
Fast jag fick avbryta innan lektionen var slut. Hamnade utanför taket som skyddar oss mot solen. Dagen var het och jag svettades liter.
Få för mycket sol under solhälsning…nja, hä hä kanske man bara borde ta emot…
Att styra energiflödet med ”Ananda yoga”, som följer Yoganandas lära, var inte heller fel.
De lockar mig otroligt mycket. Ananda. Inte bara för det de lär ut men även att de finns i Assissi.

Leker med tanken att åka dit över någon helg…eller vecka…

När jag lunchade mötte jag ett ansikte jag kände igen. Ansiktet kände igen mig och snart satt vi och åt tillsammans i den improviserade matsalen bestående av säckar och lastpallar.
Vi har våra barn på samma skola. Bor i samma kvarter. I början trodde jag hon var en annan. Hon är så lik en annan yogavän. Det gör inget. Vi har ganska mycket gemensamt. Fast egentligen räcker det ju med intresset för yogan. 
Hon försvann iväg efter lunchen. Dottern skulle spela på en konsert.

Jag fortsatte att strosa runt. Shoppade ett mala som jag länge tänkt mig. Jag köpte det av en organisation som hjälper flickor och änkor i Indien. Lite rökelse fick jag också tag i. Lyssnade lite här. Kollade in lite där. Bara njöt av atmosfären. Den som jag längtar  så efter. Att bara flyta runt i det jag tycker allra mest om.

Sen var det då dags för workshopen jag varit mest nyfiken på.
Igor Ezendam, den holländske musikern som talar om att släppa loss rösten. Han som sjunger övertoner och har träffat mongoliska schamaner.

Vi fick hoppa. Sjunga vokaler. Sjunga namn. Leka maori-krigare. Gäspa. 

Att släppa fritt. Att bara låta ljuden komma ut. Avkopplade. Utan att sträva efter perfektion.Det är en fantastisk upplevelse.
 Svår för en del. Det säger en man som är sångare och har studerat klassiskt.
Jag är helt tagen. Av den styrka och den glädje det ger att bara sjunga rakt ut. Utan ord.
Det är jag mest tänd på. Jag som har så svårt att minnas orden i sånger…

Han är dessutom rolig, självironisk Igor.
Frågar om någon har ett namn som ger eller givit dem problem. En kvinna räcker upp handen. Almerica heter hon. Då tittar han först på henne med hundögon. Jaha, säger han med en suck som om han menar ”stackare”. Så skriker han hennes namn som en ilsken hysterisk mamma. Därefter sjunger vi hennes namn och vi förstår vad han menar.
Det handlar ju om hur man gör saker.

Han utstrålar en varm mänsklighet.
När han t ex ber sin tjej sätta sig bredvid, assistera för att ”han blir så mycket vackrare då” smälter jag helt.
Dessutom är hans tjej yoga lärare.
Bara det.

På begäran spelar magiske Igor schaman- trumma och sjunger.

och så avslutar han så här…
Annonser

En reaktion på ”Så nära

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s