Jag har honom som tryckt mot väggen.
Hör den där saliv klumpen som sväljs ner när han hör att det är jag som svarar och inte ett barn eller en man.
Ångesten har vi på tråden. Den dunsar emot mig.
Vi säger inget om det. Han frågar inget. Undviker.
Jag skulle kunna trampa ner honom i marken. Be honom äta mask när han ändå är där.
Fast det gör jag inte. Det är min styrka. Den som vi båda vet om. Vi har ett stumt kontrakt på det.
Nej, jag använder inte min female power. Behövs inte. Han lider tillräckligt. Det vet jag.
Synd på masken också.
Ett kort samtal. En överenskommelse om onsdagen. Skickligt som fan går vi runt det där pinsamma igen. Det där som han kastade ur sig och sen lät försvinna ut i världsrymden.
Fast det svävar runt oss. Det gör det. En liten skitmening som gjorde så illa någon i min närhet.
Tänker att ord betyder så mycket. 
Ibland är det bättre att hålla käft.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s