Ett bortkastat liv

En dag möter jag honom. Honom som jag bara gått om lite så där. Skymtat. Känt lukten av.
Dagen kommer då det är min tur och sitta ner vid en kopp kaffe och underhålla honom. 
Mina chefer är upptagna med deras chef. 
Jag har dukat i fina trädgården. Väntar på honom när han får hjälp av K, som han vägrat av mig då jag är ett ”fruntimmer” som man ju för allt i världen inte kan lita på, med ett telefonsamtal.
En undran om vart hans hundrade bankkort tagit vägen. 
Han gör av med dom och från Sverige skickar man nya.
Hur många kort kan man göra av med egentligen?, sitter jag och undrar när han kommer utvinglandes.
Ja, hur många kort kan man försnilla eller bli bestulen på innan banken säger; nu får det ta mig tusan räcka här!!!
Fast sen förstår jag. Sen när vi brutit isen och pratar på. Han är ingen fattiglapp alls. Gammal sjöman och konstnär har han sina sparade slantar och pension att ta ut. Det berättar han med glädje sedan han nosat lite på mig. Undrat varför han inte sett mig. Jag sväljer en klunk kaffe och säger att jamen, jag jobbar ju i vanliga fall med barnen. De kommer på eftermiddagen, ju…
Lite dåligt samvete har jag allt. Min skicklighet i att undvika det här tunga livsödet kommer aningen i dager.
Han pratar på. Dricker kaffe. Vissa delar försvinner i sludder. Vissa i grävmaskinsväsen från grannträdgården. Berättar om hur han lever. På gatan. Bland andra uteliggare. Som ibland lurar honom. Stjäler från honom. Flera datorer har försvunnit. Han har blivit misshandlad. 
Vi pratar om sjukvården. Om Caritas och duschar och mat och…ja, han tar sig i kragen då och då.
Han berättar om hur jäklans kallt det kan bli på natten. Att han fått en tröja av någon som kommit förbi hans sov- park- bänk.
– Tänk dig att sova i parken i Sverige…säger jag. 
Då skrattar han.
Plötsligt ser han ut som en liten buskille. Med sitt ljuslockiga hår och glittrande ljusblå ögon påminner han om någon person från min barndom. Tänker febrilt. Jag kan nästan förstå den där färgade nunnan som ett tag hade tänkt ge upp allt och följa med honom till Sverige. Papperna var nästan klara. Så kom han i zig zag igen. Då sa hon hej och adjö.
Han talar om M på ambassaden som är så vänlig och fin. Jag kan bara hålla med. Hon är nog en av de bästa på det stället. Hon har sagt att han skulle kunna komma och rita lite för barnen på svenska skolan. 
Bra ide, måste bara på något fint sätt få honom att tvätta sig och undvika komma full.
I alla fall inte lukta så himla illa som han just gör.
Så säger han att han ska gå och hämta sigaretter. Reser sig upp med ett litet vrål. Ryggen har tagit skada. Famlar efter sin papperspåse med vinlådan i. Visar mig att någon givit honom en croissant som han ännu inte ätit. Han äter inte så mycket. Dricker och röker bara.
Han är glad för han har sex euro. De räcker till både vin och sigaretter om han inte skulle få en paket som han brukar av tobaksförsäljaren som vill bli snabbt av med honom.
Man kan sannerligen vara glad för väldigt lite.
När jag stänger dörren efter honom kommer jag på vem han påminner mig om;
Karlsson på taket.
En som lever sitt liv på sitt sätt.
I mina ögon är det här livet dock bortslängt. Alldeles galet förlorat.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s