Om jag vore perfekt…

skulle jag inte behöva sitta där och tänka att jag är den mest dumma i huvudet jag känner för att jag inte sett att det stod skrivet på pappret jag fick från akutläkaren att jag skulle ha fixat ett rött recept från sonens läkare. Dummare än dummare än dummast för att jag bara läste det 100 gånger och på så vis såg att jag skulle åka dit..inte ringa men åka dit i första person singular och beställa tid till röntgen, inom tre dagar. Jag läste inte 101 gånger. Hade jag gjort det kanske jag hade sett att man skulle gå till barnläkaren också för att få mera papper…”toapapper”.
Om jag vore perfekt… skulle jag ju ha dragit mig till minnes andra gånger då de där läkarna förklarat tillvägagångssättet för en lite uppjagad mamma och gjort rätt.
Istället får jag krypa till kors. Bli förbarmad över av ben-läkaren, som skriver ut två ilsket röda på stubben så att jag kan betala och få tre nummerlappar.
Om jag vore riktigt perfekt…skulle jag ju veta om den där lagen, som min arbetskollega sen berättar för mig om, att den läkare som ger order om att du ska gå till en viss avdelning MÅSTE skriva ut recepten också. Hennes husläkare vägrar med all rätt. 
Ja, om jag vore perfekt då skulle jag ju redan veta om det hon sa, och som mannen backar upp henne på, och därför gå tillbaka till akutläkaren och be honom göra rätt för sig.
Om jag vore perfekt…skulle jag inte sitta där med tårarna rullande, när jag efter en vecka fortfarande inte tillåtit mig att gråta för chocken att någon faktiskt kört på min son, på skolans sekreterar expedition. Trots att jag är en riktigt ordentlig lipsill.
Inte tillåtit mig att gråta för att jag ju varit med om det som är värre. Glömt att man ibland behöver rensa ut.
Nä, inte få en sån där rinnande kran öppning helt plötsligt bara för att manliga sekreteraren blir arg när jag tillåter mig att skämta om det ytterst komplicerade italienska byråkratiska språket. Allt medan han ändrar även det mannen hjälpt mig att skriva. 
Om jag vore perfekt…skulle jag bara säga att; jamen, slipp förstå mig då din stackare! istället för att känna mig så där urbenat svensk och skånsk och jordstinkande och säkert bondtölp också.
Om jag vore perfekt…skulle jag inte gå omkring och undra om jag verkligen har betalt volleybollen till sonen till i januari. Inte heller skulle jag behöva rota runt som en galning efter kvittot…om de nu gav mig ett sådant… och känna mig som under värsta chemio-brain igen.
Men nu är jag ju inte perfekt. 
Bara Jag.
Och då kan det bli så här.
Annonser

En reaktion på ”Om jag vore perfekt…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s