Kan ett hem gråta?

Fredag eftermiddag.
Har en lägenhetstitt att utföra.
När stora pojken sätter nyckeln i låset kommer jag på vad det var jag ju skulle och far iväg.
Det är inte långt dit.
Promenadavstånd.
På en gammal väg efter den antika bron ligger stället.
Tyvärr har några zigenare slagit läger där i närheten. 
Tyvärr tar de skräp och smuts med sig var de än befinner sig.
Lägenheten jag ska se på ligger ovanpå en bilverkstad. 
Intill en skrothandlare.
Dörren sitter inkilad mellan två verkstäder.
Står och får nostalgi då jag lyckats med konststycket att komma en hel kvart tidigare.
Det finns en park där.
Solen lyser.
Fast några tomma rivningsobjekt skymtar.
Nostalgin kommer av igenkännandet.
Jag växte upp lite på ett sånt ställe.
Inklämt.
Fast på landet.
Det här är ju i Rom.
Storstaden Rom.
När mäklarkillen kommer ber han mig se lägenheten och inte röran.
Anar oråd redan då.
Ser lägenheten i slalom bland utströdda saker och skräp.
Det är en ung familj som bor där.
Kanske har de adopterat barnen.
En pojke och en flicka.
Båda betydligt mera mörkhyade än de två gråa malätna föräldrarna.
Kommer inte för mig att fråga vem som spelar på den stora flygeln i vardagsrummet.
Känner mig som i chock tillstånd.
Som om den här lägenheten talar till mig.
Att ingen bryr sig.
Allt verkar lämnat åt sig själv.
Jag som kan leva utan att städa på länge slås inte av lite smulor.
Det är röran som är förfärlig.
Killen som visar mig runt vill inte ens tända ljuset i ena badrummet.
Han skäms å ägarnas vägnar.
När vi kommer ut på höjdpunkten; den stora terrassen har jag fått nog.
Ägaren kommer efter och ursäktar sig lite för att det inte varit så fint väder…de har inte hunnit fixa…eller nåt.
Denna terrass har inget att göra med den fantastiska bild jag sett på nätet.
Saker omkull kastade.
Bortglömda växter. 
Man ser även stora skorstenen från skrotsamlarens stora rostiga plåtruckel…tydligen bränner man skräp där. 
Rakt in över terrassen liksom.
Jag träffar på katten som fanns på bild.
Även den maläten.
Jag låtsas- tittar en vända till i det som kunde ha varit ett paradis.
Om någon brytt sig om.
Till mig viskar detta bo att jag inte ska välja det.
Sorgen och ledsamheten sitter kvar i mig när jag går därifrån.
Om ett hem kan gråta så gör denna lägenhet det.
Även ett hem måste man älska.
Så som min mans mormor älskade lägenheten vi bor i nu.
Det fanns inget liv och tjoande här.
Men respekt för golv (hon polerade golvet varje dag!) och väggar, det fanns.
Det är ett sådant hem jag söker.
Där man känner av kärleken redan när man stiger genom ytterdörren.
Finns inte den känslan kan det kosta hur lite som helst.
Då bor jag kvar i mitt lilla bo lite till.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s