I vänners glada lag (blogga varje dag 103)

                                                                       

När jag var en liten tanig, lättviktig och vithårig tjej,
(Tunt hår, så tunt att min mamma trodde jag skulle bli skallig en gång då min bror drog loss en stor tuss i nacken så att skallen tittade fram.)
då hade jag kanske lika lätt som min tioåring att få vänner.
Det var i princip bara att gå fram och säga ”hej, vill du leka med mig?” och så vad biffen klar.
Sen hände något.
I takt med att mitt hår gick mer åt den råttfärgade tonen och blev aningen tjockare.
Eller om det var i tonåren jag kom.
En galen tunghäfta tog tag i mig och har väl inte riktigt släppt taget än.
När mina föräldrar bjöd in vänner med jämngamla ungar så låste jag in mig på rummet. 
Försvann och satt där och hörde hur kul min syster hade med dem.
Ville gå dit men fick inte för mig att göra det.
En sorts galet socialt självmord.
 
Samma sak ser jag hända med mina barn.
Minstingen blir kompis med väggar.
Häromdagen pratade han engelska med en tysk pojke i poolen.
Han som knappt vill svara på svenska.
Där han inte nådde fram använde de tecken.
Avundsvärd.

Däremot är nästan-tonåringen betydligt försiktigare.
När lillebror drar i väg för att se om vännerna möjligtvis är på det lilla torget i byn så sitter han kvar hos mig.
Det slutar oftast med att en annan kille i hans ålder kommer och kallar på honom.
”Ska du inte med till stranden?”
Som tur är.
Han låser inte in sig hårdnackat i sitt eget skal som jag gjorde.
Ändå finns skillnaden där, mellan pojkarna.
En är öppen och polare med världen.
Den andre inåtvänd men ändå redo att haka på.
Andra söker honom för att han är rolig.
Påhittig.

Minns att min fasters man en gång sa att han inte fattade varför jag höll mig så för mig själv.
Han tyckte att jag undanhöll världen min trevlighet.
Fast det där fattade jag ju inget av då.
Då när jag inte trodde att jag kunde tillföra någon något.
Jag är glad att mina barn har de här vännerna.
Att de träffas år efter år.
Kväll efter kväll, när vi är här, leker de en omgjord kurragömma lek i alla buskar och snår.
Träffas och sitter och pratar tills sent.
På dagarna bygger de kojor, leker krigslekar och pallar vindruvor från vinproducenten bredvid.
som bor hos mormor eller farmor under sommaren här på Elba.
En kille bor i tyskland under vintern.

Ja, jag är verkligen nöjd med att de har dessa kompisar.
De har ingen när vi är i Sverige.
Jag har önskat att de skulle få uppleva detta med ”sommarvänner”.
Minns själv sådana som kom och drog mig fullständigt med på äventyr.
Utan vuxen inblandning.
Det är ju det som gör sommaren speciell.
Det har jag förstått så där efteråt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s