Kroppar (Blogga varje dag 110)

Vi kom i väg till en annan strand vår sista dag på Elba.
Mannen kände sig inte riktigt bra efter storm upplevelsen dagen innan och hoppade därför sista möjliga dykningen.
Den här stranden är också en favorit, så det blev bra i alla fall.
Vattnet är kristallklart som ni kan se på bilderna.
Det var bara tokmycket människor där.
Samt galet mycket båter som svepte förbi och orsakade vågor.
Det gillar inte våran jycke.

Han gömde sig under mina ben då vi inte tagit med parasoll.
Tänkte att bara några timmar med en ganska blyg sol kunde vi väl fixa utan.
Så efter att jag försökt få valpen i vattnet och min misslyckade snorkel-tur då jag bara sög i mig en massa saltvatten och blev nervösare och nervösare i stället för att njuta av undervattens världen så där från ovan, så parkerade vi oss på badlakanet. 
Wish och jag.
Vi satt där och studerade människorna.
Eller åtminstone jag…tror han studerar med, fast andra saker.
Jag kollade in kropparna.
Kroppar av alla de slag.
Smala, tjocka, långa, korta.
Någon mage som fått lite för mycket av det goda.
Någon med bebis i.
Vissa så långt ifrån ansade att man riktigt kan se gympa-allergin som en aura runt dem.
Vissa som fick en att tappa andan av skötsel och pyntande.
Mannen konstaterade krasst att vi visst är de enda som inte har en endaste liten tatuering på våra kroppar.
Nej, jag har inte kommit för mig att tatuera dit en bröstvårta än.
Men om jag gör det…räknas den???
Tydligen ska man ha mannens eller sönernas namn inristade i huden.
Eller kanske ska det vara en intrikat teckning av föredettingar, solar och månar.
Vi bara satt där och tittade.
Människorna blev fler och fler.
Jag kom osökt in på min krokighet igen.
Om den  beror på min skolios eller om även mitt år utan bröst har satt sitt spår, vad vet jag.
Det spelar alls ingen roll vad det kommer sig av.
Ingen betydelse som helst.
Krokig är jag.
Punkt. Slut.
Bestämmer mig där och då för att jag bara måste jobba på detta.
Att bli rak.
Det är mitt mål.
Inte för att få en perfekt kropp.
Nej, det kommer den aldrig att bli.
Men kanske att jag bara kan slippa att se den där svängen.
På bilder.
Ja, då kanske jag kan tycka lite mera om att blir plåtad.
Vem vet…
Så jag tänker mig att jag ringer min vän sjukgymnasten och ber om råd.
Att jag ber mina yogalärare om enskilda lektioner för att få en egen väg att följa.
Det har jag tänkt så många gånger förut.
Men nu jäklar, NU ska det bli av!!!
Ja, så tänkte jag, där jag satt som solskydd för min lilla hund.
Sen fick vi gå i slalom mellan badlakan och solsängar för att ta oss till bilen igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s