Mitt liv som utlänning

Ja, jag är en sån där priviligierad utlänning.
En sån som slipper stå och tigga i gatuhörnen. 
Mina vardagsproblem handlar inte så mycket om hur jag ska kunna få ihop till att äta som att få ihop något att äta som passar min familj…och mig givetvis. 
Inte heller har jag så stora anpassnings problem…tror jag.
Fast jag missar en del på grund av att man fortfarande ska, t ex, åka till skolorna och läsa på affischerna de sätter upp i stället för att läsa det på nätet. 
Jag går liksom omkring och tror att allt är 2015. 
Inte 1915.
Så jag missar att stora pojken har fransk prov istället för matte- prov denna galna prov vecka som avslutning på mellanstadiet i detta Italien. 
Måndag till fredag med skrivna prov i italienska, franska, engelska och matematik…plus ett som är ett kryssa- i- prov på fredagen. 
Oralt prov efter det. 
Jag tok skriver meddelande till lärarna för att ursäkta mig och säga att det inte är sonens fel denna gång utan mitt. Jag är den där dumma/galna utlänningen som inte kan få in i skallen att man måste ”intressera sig själv” för allt precis allt… och upptäcka att de har ändrat om bland examens dagarna. 
Vi trodde på fullt allvar att det schema som klassrepresentanten skickat via mail var det som gällde…ja faktiskt trodde mannen det med så italienare han är.
Men som sagt detta är ett lyx problem… antar jag. 
Ingen har mejat ner mig för det. 
Kanske har de skrattat hjärtligt. 
Vissa mammor tittar som om de inte alls förstår vad jag pratar om. 
Fullt naturligt är det att kolla upp papperna som sitter fastklistrade på skol- ingångens glasdörrar. 
Och faktiskt ber sekreteraren om ursäkt när jag kommer inflåsande och får tag i preliminära betyget som också ska hämtas och som jag naturligtvis har missat och därför är allra sista föräldern som kommer in. 
En miss i kommunikationen kallar han det.
Vilken kommunikation tänker jag?
Ja, ja det är ju småpotatis det här.
Jag funderar väldigt på det där. 
Med hur folk skriker ilsket, till de där icke så lyckligt lottade utlänningarna både i Sverige och Italien,  att ”åk hem med er bara. ”
Till vad ska de åka?
Hur tror folk som säger så att de har det?
Tror de att det är enkelt när man inte fattar hur saker och ting fungerar fast man kanske bott i landet i många år? 
Att man liksom bara inte kan få in viss information som är varken skriftlig eller muntlig…ni vet den där som ALLA vet sen barnsben typ…
Ja, så tänker jag ofta när jag råkar ut för de här små fadäserna. 
Alla skulle prova på det där tycker jag. 
Stå med gapande mun och inse att man är en lite flugskit och inget mera. 
I dag var det dags för muntligt förhör på ”scuola media” för min sons del. 
Han var nervös. 
Jag var nervös. 
Fast det gick bra.
Ja, nog är jag en lyckligt lottad utlänning. 
Som i går kväll firade midsommar på ett vis som bara svenskar gör. 
Mitt i centrala Rom.

Annonser

En reaktion på ”Mitt liv som utlänning

  1. Klokt o bra. Just den där underliggande kunskapen som ”alla bara vet”. Den glömmer man bort att inte alla alls vet. Den där kunskapen som har med själva folksjälen att göra och som man kanske aldrig nånsin skaffar sig som inflyttad i ett nytt land.
    Carina

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s