Hopp

Av min nyåterfunna barndomskamrat fick jag en underbar gåva. 
Ett halsband som ger stöd till barncancerfonden
Egentligen fick jag två presenter. 
En var en lykta med skyddsängeltext på. 
En Maja lykta.
De är underbara inte bara för att de är vackra men för att de är symboler för en viktig kamp. 
Det finns nämligen bara en sak som är värre än att bli sjuk: att ens barn blir sjukt.
Ja, jag har skrivit om det förr.
Jag förstår ju inte hur man kan leva med detta. 
Min barndomsväns granne, och lite släkting, gör det.
Äldsta sonen drabbades. 
I hjärnan. 
Han är nu snart tio år. 
Redan prövad. 
Han ser inget på ett öga. 
Kommer aldrig att kunna göra sådant som andra barn gör fullt ut. 
Men han lever. 
Cancern finns kvar. 
Men han lever. 
Jag mår illa bara jag tänker på att det kunde vara mitt barn.
Samtidigt gör det ont för att han som just börjat sitt liv måste gå igenom så mycket. 
Idag var jag och tog blodprov. 
Ännu ett led i min sexmånaderskontrolls rit. 
En liten, söt, blond flicka gick med bestämda steg och tårarna rinnande ut från provtagningen när jag kom. 
Strax därefter kom provtagaren, mamma, pappa och, antar jag, babysittern. 
Hon skrek att; blodprov gör illa!!!
Inget att göra. 
Pappa bar in henne. 
En stor rund sköterska kom ner för trapporna. 
-Oh, men det är ju min favorit blondin! försökte hon. 
Flickan tittade inte ens på henne. 
Alla gick in i provtagningsrummet.
Sen följde vansinnes skrik, sköterskans ilskna uppmaning att sitta stilla annars kom det att göra ännu ondare. 
Vi där inne i väntrummet log lite mot varandra. 
Leende med en klumpfot. 
När flickan hulkande tagit ajö av sköterskan och gått därifrån sa sköterskan att hennes hjärta krympt. 
Jag vet inte vad flickan har för sjukdom. 
Det spelar ingen roll. 
Det var inte första gången hon var där. 
Säkert inte sista. 
Barn tar inte blodprov om det inte är illa. 
Barn behöver inte sitta i ett läkarväntrum om de inte är sjuka.
Sen blev det min tur. 
Provtagaren var synbart nervös. 
Suckade och andades tungt. 
Tog ett konstigt prov på mig som lämnade blodsdroppar på min blus trots plåster. 
Det kändes som om han var någon annanstans… 
vilket han säkert var…
Jag vill inte att något barn ska behöva tappa synen på ett öga. 
Jag vill inte att något barn ska känna skräck för allt vad läkarrockar innebär. 
Men jag är jag och inte den som bestämmer. 
Hjälpa till kan jag dock. 
Och hoppas kan jag också.
Annonser

En reaktion på ”Hopp

  1. Nä, jag håller med, vill inte tänka tanken, kan nästan inte läsa orden, bara tanken gör fysiskt ont. Ingen unge skulle behöva. Ingen vuxen heller för den delen, basta! Kram på dig!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s