Suckar ut

Första dagen för minstingen på nya skolan. 
Första dagen för stora pojken på nya skolan. 
Två skolor på promenadavstånd. 
En livsomvändning. 
Livskvalitet. 
Håller tummarna när min ilskna elvaåring står på tur att bli kallad till sin nya klass. 
Håller tummarna för att allt ska falla på plats. 
Att han ska trivas trots att han inte fick spanska som han ville utan måste gå på franskan. 
Det fräser han åt mig när vi går nerför gången till uppsamlingsplatsen framför ingången.
-Jag vill inte gå på nån jäkla franska. Och du kan glömma bort att ta kort på mig. Om du gör det i alla fall så biter jag hunden. 
Jag tiger och tar emot. 
Tänker kärlek. 
Tänker att allt blir bra.
Han känner ingen här min unge. 
Allt är nytt. 
Vi har ju bytt kvarter helt och hållet. 
Allt blir bra. 
Tar ett kort i smyg som jag modifierar för att han inte ska bita hunden. 
Liksom bara om att i fall…
När han försvunnit in med sin nya klasslärare och sina klasskamrater nervöst sväljande går jag hem för att förbereda mig på nästa dust. 
Så kommer turen till stora pojken. 
Han går en hel meter före mig och gudnåde mig om jag försöker närma mig. 
Vad i hela fridens namn ska jag med att göra???
Jag försöker lite lamt med att det stod på hemsidan; ungdomar OCH föräldrar i Aulan.
Det ångar ur öronen på min folkilskna vildhäst. 
Det ångar ur öronen på alla vildhästarna, för de flesta föräldrarna står liksom längs en mur och väntar på att bli insläppta när vi kommer. 
Ungarna står i klumpar och hälsar på varandra.
Till min förvåning går min blyge, tystlåtne son demonstrativt fram till en grupp, hälsar på rapperskt vis och har därmed tagit adjö av sin pinsamma morsa. 
Efter att han sen försvunnit iväg med sin klass och vi föräldrar erbjudits att fråga styrelsen vad vi vill går jag hem till hunden och låtsas som det regnar. 
Det blir bra. Det blir bra.
Minstingen kommer först. 
Han är glad.
Stora pojken kommer strax därefter. 
Han är också glad. 
Trots att han redan har fått läxa…
Efter lunchen gör han snabbt den. 
Sen ger han sig av ut till de gamla kompisarna en stund…
Ja, det blev bra. 
Tack för det!
Men nu, nu måste jag beställa böcker…
Glädjen är stor när  jag upptäcker att jag kan göra det on-line. 
Italien håller på att bli ett I- land.
Annonser

14 reaktioner på ”Suckar ut

  1. Jag tänker på dom där nerverna man har som barn och tonåring.
    Och lättnaden i att ha en mamma som man kan få pysa ur det emot, för att sen få komma hem och vara glad över att det blev bra.
    Det är fint på något sätt, tryggt. Även om det förstås blir tufft för mammahjärtat också.

    Och jag läser om din syster och hennes svåra som tog hennes liv. Det är sorgligt och som anhörig så svårt att förstå.
    Så läser jag din kommentar hos mig, om och om igen.
    Ryser över hela kroppen och känner att det är ju för det här som jag skriver om det svåra.
    För att någon kanske känner igen sig, någon kanske får ett svar eller en lättnad.
    Tack, oändligt tack för att du skrev det du skrev!

    Kram Hannis

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s