En vanlig söndag

Vi var där för att fira hennes födelsedag. 
Egentligen var den i fredags. 
Egentligen tror jag inte att hon längre minns det. 
Jag går där med min ångest innan vi ska dit. 
Ångest och skuld. 
Ja, ni vet…jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. 
Det har jag ju skrivit om förr.
Går och grämer mig. 
Måste man verkligen sitta där och se på när hon blir matad?
Finns det någon mening alls?
Så grämer jag mig över att jag överhuvudtaget har sådana tankar.
Plötsligt  blir jag indragen. 
Stora pojken som brukar hjälpa till att lägga henne efter lunchen är på toaletten. 
Minstingens ångest är större än min. 
Mannen/hennes son sitter på balkongen djupt försjunken i sin cigarr.
Jag finns till hands. 
Svärfar säger bara; kom med!
Då gör jag det. 
Mest tar jag hand om rullstolen. 
Håller i min tunna svärmor så att hon inte ska falla till golvet när vi sätter henne på sängen för att byta till pyjamas. 
Jag tar hennes hand. 
Den är underligt varm. 
Minns att hon hade så kalla händer alltid. 
Underligt. 
Hon är så tunn. 
När svärfar lagt henne ner och dragit upp spjälsidan i den trä-kamouflerade sjukhussängen ser jag att hon inte lägger nacken på kudden.
Min hand slinker in under hennes nacke och jag masserar lite medan svärfar letar fram en liten extra kudde. 
Han pladdrar på om att liggsåret är bättre nu. 
Om att hon måste få ligga en stund innan hon sjunker ner på kudden ordentligt.
Hon ser på mig. 
Fast hennes ögon inte verkar se något längre. 
Eller åtminstone inget som är i denna värld.
Det var inte så förfärligt. 
Jag överlevde. 
Hon också. 
Ändå är det så skönt att bara ta min hund och gå ut i solen sen. 
En lång promenad där han får nosa som han vill. 
En vanlig söndagspromenad.
Annonser

4 reaktioner på ”En vanlig söndag

  1. Vet inte vad jag ska säga mer än åh, det är inte lätt att åldras. Och inte lätt för de som står bredvid när man tappar sin närvaro i sig själv. Många kramar

    Gilla

  2. Känner dina känslor. Jag kan också våndas inför mötet med det sköra, sjuka och trötta. Inte veta vart jag ska ta vägen, göra, säga… Och sen i själva mötet så blir det som det ska ändå. Bara vara i stunden.
    Kram och kraft!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s