Sådant som bara händer

fast man inte vill. 
Jag menar, inte gick jag omkring och önskade mig mera aktion i mitt liv precis. 
Tvärtom var jag jublande glad över att långe sonen pillat fram sin skateboard och tjuvtränade i garaget för att kunna trixa och styla. 
I cirka två dagar fick jag gå omkring och tro att en passion föddes som skulle ta min unge från dåliga sällskap och mobil-beroende. 
Ha ha ha, skrattar jag högt!
Igår var det ju annandag påsk och vi trotsade regndropparna och gick först en super promenad med hundkompisarna och deras två beaglar, mannen och jag och vovsingen, i favorit- parken Villa Ada. Tonårsklubben sov. 
Sen grillade vi i trädgården medan droppar blev till duggregn men lyckades slutföra och få med oss ungtupparna också.
Efter en sån dag med härligt igenkännande hundar, som sprungit sig helt slut mellan kök och trädgård, sjönk jag ner i badkaret för en stunds meditation med lavendel droppar och allt. 
Bara hörde någonstans i fjärran att sonen drog ner till garaget igen. 
Andra gången samma dag. 
Love på det!
Jag hann med en lång stund där i hemma spa:t.
Mannen skötte pirater från Mac:en och minstingen dödade skurkar (hoppas jag) på playstation apparaten. 
När jag kom ut ur min bubbla, skönt uppmjukad,  var klockan redan halv sju. 
Oj, liksom!
Vart tog tiden vägen. 
Ingen lång-son syntes till. 
När mannen hängde över räcket såg han att pojken satt där nere på skaten och höll i sin fot. 
Sen hoppade han på ett ben upp…hur i hela friden han gjorde det med de hiskeliga trappstegen vetekatten.
Men upp kom han.  
Foten var svullen och blå. 
Efter det följde en stunds cirkus. 
Han ville ha is.
Han ville inte ha is. 
Han ville inte till akuten. 
Han ville till akuten. 
Två timmar hade gått i ett virrvarr.
Jag körde honom dit efter att ha försökt tugga i mig något i matväg. 
Ingen här hemma hade lust att äta. 
När man säger att man, i vissa situationer,  får allt på tvären måste det vara detta som menas.
Väl på akuten hade vi tur. 
Ortopeden hade minst kö. 
Någon gång ska man väl ha tur i oturen.
Eller hur?
Ha ha, mindre högt skrattar jag nu…
Det blev uppklippta jeans och provisoriskt gips. 
Ett ben i foten är brutet. 
Strax innan elva var vi hemma igen.
Med instruktioner och recept och rekommendationer. 
Natten blev seg. 
Inte minst för sonen som hade och har ont i sin fot. 
Idag har jag jagat runt som en galning efter kryckor, sprutor och lärare. 
Sen fick jag stora städknäppen.
Som om jag inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till. 
Eller som om jag behövde få det skinande omkring mig för att tänka klart. 
Och på måndag ska vi tillbaks och få ett ordentligt gips som man kan stödja på. 
Och sonen då?
Jo, han ligger på sängen med mobilen i högsta hugg. 
Igen.

Annonser

4 reaktioner på ”Sådant som bara händer

  1. Men du. Nu får ni sätta er i ett hörn så olyckan springer förbi. Tur i oturen att det inte var händerna kanske! Så han kan sysselsätta sig 🙂 Många kramar och nu måtte det vända!

    Gilla

  2. Ja man kan inte låta bli att skratta åt eländet speciellt när du skriver så bra… Mina tonåringar går ingenstans utan sin mobil och de skickar en snapchat bild var femte sekund.. Kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s