Ett steg tillbaka

 Det är inte alls så att jag vill ligga på rygg och skåda himlen hela mitt liv…
men om det skulle vara så, vad skulle det vara för fel på det?
Jag hinner jobba två veckor med gråten i halsgropen. 
Det känns utomordentligt rakt åt skogen.
Allt.
Så jag stannar hemma, peppad av en kompis. 
Ber att få bli uppringd av min fantomatiska chef. 
Jag får tjata lite via mail också för att hon ska förstå att jag verkligen vill tala med henne. 
I morse ringde hon äntligen. 
Naturligtvis har hon kontraktet klart för signering just precis när jag säger att det får vara nog. 
Jag kan inte. 
Orkar inte med den rytmen. 
Helt enkelt är det så att jag måste ta hand om mig själv och min stympade kropp. 
Hon grymtar lite. 
Påstår att allt skickats till myndigheterna och så…utan min namnteckning…hallå där!
Nej, jag vill inte ligga still och kolla glador, även om jag tvivlar på att det är glador jag ser i Rom…snarare papegojor…men i allafall!
Men jag vill kunna njuta av livet.
Eller åtminstone inte vara värkande när kvällen kommer, eller värst av allt; vara upptill brädden full av ilska.

Så att medan jag varvar med ”kanjagfåkommatillbakasnälla” mail till mina små jobb med röjning i min lägenhet finner jag även tid till molnskådning. 
Utan glador förstås.
Annonser

11 reaktioner på ”Ett steg tillbaka

  1. Ja och vi måste ju få lov att försöka också. Sedan att orken inte räcker till alltid, eller att det var fel väg att gå. Ja, det kan man inte göra mycket åt.
    Jag hoppas att du hittar rätt snart och får tid att göra allt det där andra, så viktiga, också.
    Kram kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s