Med Monty Pythonögon

Det kommer för mig när jag messar med en kompis i Sverige kvällen innan jag ska till sjukhuset igen att det måste ha sett förbaskat komiskt ut i hundgården i onsdags. Min galna, kortbenta hund som i huvudet är en rottweiler eller något annat stort, bestämde sig för att ta sig en pudel. Jag med mitt finger i skena som försökte få loss käkarna som sugit sig fast i nacken på vita trasselsudden. Den äldre mannen, ägaren till pudeln, som i kalabaliken gjorde alla rätt, utom att gå in i hundgården, och tog hand om sin hund istället för som så många andra börja sparka på min. Vår höggravida kompis som sprang runt och försökte övertyga sin tax att han inte alls skulle lägga sig i hur kul det än verkade vara. Ja, lite John Cleeseaktigt faktiskt.

Om man sen lägger till min färd till sjukhuset dagen efter så får man snart en del av en liggadubbelavskratt film.

Eftersom det gick så fantastiskt bra i tisdags då jag, efter att ha upptäckt att man inte längre kan boka via telefon utan måste infinna sig personligen, tog taxi för att åka till ortopedavdelningen tänker jag att jag ska bissera. Jag trots min taxiallergi fick lite blodad tand där och hur som helst lockar det inte alls att stiga på en knökfull buss som far iväg innan man hunnit ta tag i något med en hand som är lite seg.

Därför traskar jag glad i hågen till närmaste taxitorg en och en halv timme innan bokad tid, just in case. Otäck känsla griper mig då det bara står två bilar på det annars så fulla torget. I en bil sitter chauffören vid ratten. Jag lyser upp och frågar om han står på tur. Svar: Nej! Inget mer. Den andra bilen är tom, men jag skymtar en annan taxi vid hörnet. Chauffören som är av och röker, fimpar när han ser mig, hoppar in i bilen och kör in framför mina fötter. Glad går jag mot dörren och frågar om han är ledig. ” Signo’, vi är i strejk. Vart ska Ni?”. Jag mumlar min adress och där är det skakning på huvudet. Inte möjligt. Mitt i smeten tar han mig inte. Panik, fullständig panik. Jag skriker och gormar och tårarna rinner. Medan jag går mot busshållplatsen halar jag upp mobilen och mannen får all min ilska över denna otympliga stad med idiotiska invånare och urusel service. Den där bomben en svenska ville göra slut på Colosseum med, för många år sedan, tycker jag kan utökas till hela staden. Utan tvekan. När mannen försöker att intala mig att sluta gråta och ta en buss stänger jag av samtalet. Jag står ju vid hållplatsen. Personerna där ryggar, tittar bort, låtsas som de ingenting hört. Bra annars hade de fått veta med att jag, från och med i morgon, tänker söka jobb i Sverige och vill ingen av mina män följa med så ajöss! Fel bussar kommer. Tiden tickar på. Blir ännu mera nervös och byter hållplats. Bra val. Bussen kommer lagom tunnsådd med folk. Fast jag får stå ändå. De går utomordentligt bra ungefär femhundra meter. När vi ska ut på en större väg är det helstopp. Inget rör sig. Bara klockan. Messar mannen som upplyser om hur lång kö det är. Samtidigt talar han om att jag borde ha tagit en buss mot tunnelbanan. Förstår jag ju inte själv….NU. Precis när jag tryckt ner mobilen i fickan igen ringer det. Minstingens lärare. Först förstår jag ingenting. Katastroflarmet är ju på för fullt i min hjärna. bilder om andra brutna kroppsdelar flimrar förbi. Han vill egentligen bara fråga om han får lägga ut pengar till en teater som min son annars är den enda som inte ska gå på. Andas ut djupt och nästan skriker att det är klart att han får. Han ska få tillbaka med ränta.

Sen sniglar vi oss fram till hållplatsen där jag ska byta. Alla rödljus lyckas denna busschaufför med att få när vi äntligen kommer loss från trafikproppen. När jag kommer till hållplatsen har en kvart gått efter bokad tid. Nästa buss kommer dock med en gång, men eftersom jag är i fullfärd med att kolla om det är den som går till universitetet ,där jag måste gå av, stängs dörrarna framför näsan på mig. Svär och bankar med friska handen, eller något sånär friska handen, den blev ju av med lymfkörtlar för några år sedan. Chauffören öppnar och kommenterar lite surt att det ju inte är hans fel. Jag fullständigt ryker av galen ilska, låtsas som jag inte hör honom och kastar mig på ett ledigt säte.

Ja, sen tar det några hållplatser och en liten promenad till innan jag stegar in och lämnar mina papper i kassan, där jag slipper betala som den VIP jag är (eg. frikorts ägare), bara en halvtimme efter utsatt tid. Mannen i luckan är trevlig och förstår. Han berättar om hur taxichaufförerna hållit på i två veckor med olika  krampaktiga aktioner. Långsamt börjar jag slappna av.

Sen köar jag. En äldre man med bruten arm stegar fram och tillbaka med raska steg medan han talar högt i mobilen, som min svärfar. Han blir snabbt kallad. Jag efter. In i ett annat väntrum. De verkar ha fler väntrum än de har toaletter här. Tur att jag inte behöver någon. Jag kan redan turerna här då jag varit här några gånger med stora pojken. Först ortopedbesök sedan röntgen sedan ortoped igen. Röntgen når man genom att gå ut och över en innergård. Sen sitter man i ett nytt väntrum efter att ha lämnat röntgenreceptet där. Svärfarskopian dyker upp där med och går fram och tillbaka fram och tillbaka. Ett par som också sitter därinne andas ut med mig när gubbstrutten går på toan. Lite hinner vi fundera på om vi kanske skulle låsa in honom där på något sätt. Då kommer han ut. Som tur är blir vi inkallade både han och jag. Efter röntgen får jag lova att komma tillbaka och hämta resultatet innan jag åker hem. Fram och tillbaka. Herr svärfar är tränad till det. Tillbaka vid gipsrummet där ortopeden tar emot sitter det ett ungt par och suckar, hon har bruten fot och tycker att jag ska gå in och säga till annars kanske jag också får vänta i en halvtimme. Jag går in och möts av en vitrock jag sett förr men har svårt att tänka är en läkare. Han svarar med att peka mot dörren.” jaha, jag ska vänta därute?” Nick på huvudet. Italienare som annars är så pratvänliga. Jag FÅR vänta en halvtimme, sen går jag in och får tag i en vänlig sjuksköterska som är smått chockad över att jag kallar en vitrock för spelevink, men jag vet faktiskt inte hur jag ska kalla honom annars. Snart får jag komma in. Till spelevinken. Han tycker att jag kan ha min skena i tjugo dagar till då de inte har den sorts platsskydd som de egentligen skulle sätta på. Han frågar hur gammal jag är. ”jamen då så, behåll den där!” Jag vet inte om det är för att jag är närmare hundra än ett eller för att jag inte är hundra än. Förstår inte. Men mer säger han inte. En pojkläkare/blivande läkare skriver ut recept som jag sen får boka hos sjuksköterskorna på hörnet. När jag hämtar röntgenresultaten har det gått två timmar därinne.

Två timmar men inte ett dugg klokare.

Fast om man ser det med komikerögon så var det kanske rätt skoj ändå.

Och pudeln i början av filmen mår finfint meddelar kompisarna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s