Att få beröm

Måndag är alltid en svår dag. Segt att gå upp. Segt att ta sig fram. Går först med en motvillig trettonåring till bussarna som ska ta alla sista klasserna på mellanskolan till Basilicata där de ska segla, cykla, gymnastisera med mera med mera i en vecka.

Han vill inte ha mig med. Jag måste gå med. Dels för att säga hej då till min unge. Dels för att byta några ord med klassmamman och lärarna. Det är världens längsta promenad, fast det egentligen bara handlar om fem minuter. Han förbannar Gud på alla former han kan tänka sig och för att han vet att det stör mig. Min raka höger är långt nertryckt i fickan där den kliar förfärligt. Jag försöker klämma in ett skämt istället. ” Nu kommer pappa snart förbisvischandes med väskan jag packat i smyg. Lärarna har nämligen bett mig följa med!” Ungen skrattar inte. Han himlar med ögonen och fortsätter med sina fulaste ord och att han ska bränna alla och….

Sen småskrattar han där han står omgiven av kompisar som också småskrattar när jag smeker hans kind och säger hej då. ”Jag ska slå dig”, säger min apunge på tonårsspråket som jag inte förstår. Han får en smekning till ”från pappa”, säger jag innan jag går till baka till lärarna för att önska dem trevlig resa. Kompisarna garvar.

Jag är ganska nöjd att jag inte klippte till honom. Faktiskt. Tror han är nöjd att jag var där tillsammans med alla andra föräldrar ändå. Enligt min son skulle jag alltså ha varit den enda.

Sen går jag hem, säger hej till stora ungen som är på väg ut för att gå till sin skola. Jag går förbi den pipande hunden, samlar ihop kläder och badrock och går in i duschen. Allt enligt schemat.

Därefter går jag ut med hunden för att han inte ska förgås medan jag är hos gynekologen. Minuterna är räknade och han blir djupt besviken när jag drar honom hemåt igen. En hund kan inte alls det där med tid och bara fyrtio minuter kanske bara var fem för honom.

Naturligtvis hittar jag parkering meddetsamma. Trodde jag inte. Så därför får jag till det med en kopp kaffe hos en kompis jag inte sett på ett tag innan jag går upp för att bli ultraljudsundersökt både här och där. Allt är bra allt är okej!

Jag får till och med uppskattande ord för att jag vågat säga nej till fortsatt Tamoxifen. Han ser att min kropp redan mår bättre.

Ja men ni fattar va?! En läkare som ger mig rätt.

Så fint! Och jag tänker ett tag på allt det jag läst om denna ”exprimentering” på kvinnors bekostnad t ex här.

Känner det som om jag fått högt betyg. Speciellt som det var läkaren som upptäckte min tumör.

Med beröm godkänd.