Rosa månaden

Ja, just det. Det är ju cancermånaden. Kanske dags att jag skriver om det innan oktober är över.

Överallt blir vi påminda om att vi måste se över vår kropp. På reklamaffischer och tv. På nätet och i mobilen. Jag får till och med hem inbjudan om gratis mammografi och screening via vårdcentralen. Det är ju bra, tänker jag först. Sen vill jag skrika högt att; tjejer det är inte mammografi  ni ska göra först och främst!!! Det är ultraljud! Själv var det min underbare gynekolog som hittade min elaking med just ultraljud. Den syntes inte på mammon. De fick klämma och klämma nästan fördärvat mitt stackars, lilla, russinbröst innan de lyckades se det som både gynekologen och kirurgen redan sett både med händer och ultraljud. Jag vill inte skrämmas. Men ibland måste man ju vara snabbt framme och då tycker jag att ni alla ska insistera på ultraljud.

Sen vill jag gärna tala om de sår som cancern lämnar efter. De som ingen kanske ser men som finns där. Att man aldrig blir riktigt den man var innan. Både i negativ och positiv mening. Man kan bli hur ombyggd och reparerad som helst. Ändå finns det något som gnager. Som känns ibland och tar emot. Läs gärna den här underbara texten till fantastisk bild. Den säger så mycket: https://www.instagram.com/p/BYW6iYohYu_/

Hår växer ut igen, som den starka kvinnan jag möter varje dag där hon går med sin hund och kala huvud säger. Allt det andra gör det inte, säger jag.